Glädjefylld programmering Rinkeby
Redan innan utsatt tid börjar barn droppa in. En ensam pojke kommer först och tar målinriktat sikte på en plats med en dator som volontären Rickard har fått igång. Efter det är pojken inte talbar utan helt inne i sitt programmerande.
En pappa kommer med sina två döttrar, som är sju och åtta år. Han sätter sig en bit bort och berättar att det här är tredje gången de är här. Han vill ge dem utrymme att lära sig på egen hand utan att deras pappa lägger sig, förklarar han. Det här är deras tid och något de tycker är roligt. En av döttrarna skrattar plötsligt högt när hon har fått en digital Fidget Popper att låta när hon trycker på bubblorna på skärmen. Hon har själv spelat in ljudet och fått hjälp av volontären Sebastian att programmera så att ljudet hörs när hon klickar på bilden.
Kodar roliga spel helt själv
En pojke slår sig ner utan ett ord och verkar vilja klara sig själv. Han har varit med på kodaktiviteterna i Rinkeby Folkets Hus nästan alla onsdagar. Första gången verkade han inte ha testat Scratch tidigare men vid det här laget har han blivit riktigt duktig. Han kodar inte bara spelet Labyrinten helt själv, utan lägger till saker och utmaningar som inte finns med i instruktionerna.
Två systrar smyger in i salen 40 minuter in i aktiviteten och frågar försynt om de får vara med även om de kommer sent.
– Ni får komma när ni vill, jag är bara glad att ni kommer!, utropar Sebastian.
Programmeringskorten engagerar och frustrerar
Flickorna har inte varit med tidigare och får en introduktion till hur de ska tänka när de programmerar genom programmeringskorten som volontär-Rickard alltid har med sig i ryggsäcken, för man vet ju aldrig när man behöver denna briljanta uppsättning läromaterial! Flickorna kastar sig in i att försöka få roboten, som villigt spelas av en annan deltagare som ville ta en paus i programmerandet, att röra sig från start till mål. Det diskuteras, funderas och suckas högt när de inte är överens om hur roboten ska röra sig. Ibland pyser en viss frustration ut, speciellt när ett programmeringskort tas bort och gör det hela mycket svårare.
Till slut har systrarna klarat av uppgiften och frågar hoppfullt om de får sätta sig vid datorerna nu. Vilket de så klart får. En av dem börjar programmera spelet Bug Race och har en sprajt (figurerna i Scratch) som liknar henne själv, som hon kodar till att vara supersnabb.
– Hon är jag. Jag är snabbare än alla killar i klassen, säger hon stolt och skrattar högt.
“Vad vill du ska hända?”
Andreas, aktivitetens tredje volontär, försöker så gott han kan att räcka till för alla deltagare. Han konstaterar att de som är lite yngre kräver mer hjälp än de äldre och det är stor skillnad på en deltagare som är sju år och de som är två, tre år äldre.
– De som är nio, tio år brukar kunna följa instruktionerna bra på egen hand, och när de fastnar brukar det räcka med att man tipsar dem om att läsa instruktionerna en gång till. De yngre deltagarna brukar mest vilja spela eller rita. Men det är okej också, vi försöker smyga in lite kodning och programmeringstänk till alla. Den ständiga motfrågan är “Vad vill du ska hända?” när barnen frågar vad de ska göra som nästa steg. Det viktigaste tycker jag är att få dem att förstå att de kan bestämma vad de ska göra, förklarar Andreas.
Avslut med stolta barn
När tiden är slut går alla runt och tittar på spelen som skapats, om barnen vill visa upp dem. Tre vill gärna visa sina spel, och även de två tystlåtna pojkarna skiner upp när reaktionerna de får är applåder och imponerade “wow”. Volontärerna tackas av föräldrar som är tydliga med att deras insats betyder mycket för dem och deras barn.
– Ni måste komma tillbaka. Måste!, är föräldrarnas sista ord innan de lämnar salen.