Noblaskolan deltar i Kodutmaningen

Barnen i klass 4 och 5 i Noblaskolan i Järla Sjö sitter i små grupper över hela det stora klassrummet, några ligger till och med på golvet under takbjälkarna som ramar in klassrummet.
– Det gäller att våga och låta det finnas ett kreativt kaos, säger läraren Emelie Ekebrink med ett leende. Och kreativitet finns – i mängder!

Idéerna för robotarna har barnen först samlat i ett dokument som Emelie har skapat. Sedan kunde varje grupp välja en idé att utveckla vidare eller börja bygga på en idé direkt. Robotarna som tar form i Scratch handlar mat och medicin till sjuka så att Corona inte ska spridas, tröstar personer som är ledsna, kontrollerar vaccinpass, munskydd och coronatest på flygplan, och roboten Kurt rensar luften från coronavirus.  

Roligt men svårt

De flesta av barnen är engagerade och deltar på ett eller annat sätt. Ett barn konstaterar att han vanligtvis brukar vilja vara själv när han jobbar, men för den här uppgiften var det bra att vara flera. 
– För man kan olika saker, och det en inte kan, kan någon annan, förklarar han. 

Några elever har testat Scratch tidigare och då framförallt app-versionen Scratch junior, som har färre antal alternativa block, vilket gör det lite mer lättöverskådligt och enklare att använda. Många är dock helt nya för blockprogrammering och programmering i stort. 
– Det är lite svårt för det är så mycket som man tänker är självklart, som man glömmer att man måste programmera, konstaterar en elev och syftar på att varenda detalj som roboten ska göra måste med i koden. 

Möte med klassernas egna coach 

Barnen i de två klasserna har arbetat med Kodutmaningen sedan innan höstlovet. De har en coach från Kodcentrum, Daniel Eidhagen, som har träffat barnen tre gånger, varav en digitalt. Först introducerade Daniel sig under ett besök hos klasserna, samtidigt som barnen fick information om utmaningen de hade framför sig. Efter det har Daniel bollat idéer med varje grupp genom ett digitalt möte. 
– Det fungerade jättebra, konstaterar Daniel, som är vice ordförande i Kodcentrums styrelse, men ny i rollen som volontär.  
– De hade satt upp en dator i ett rum och så kom grupperna in en i taget. De berättade vad de tänkte göra och vi bollade lite kring det, förklarar han. 

Under detta sista möte med klasserna har Daniel gått runt i klassrummet och försökt hitta en balans mellan att vägleda, utmana och hjälpa, utan att för den skull utföra själva kodningen.   

Deltar i Kodutmaningen 

Klasserna kommer att rösta eller lotta fram vilka fem bidrag som ska skickas in till tävlingen Kodutmaningen. 
– Det här blir lite annan grej, eftersom det finns en tydlig mottagare av vad de har skapat, säger läraren Emelie. De flesta elever sporras av att det är en tävling och att de kan vinna något. Uppgiften blir mer på riktigt när det inte bara är jag som ska titta på den. 

Emelie har inte varit med i Kodutmaningen tidigare och bara använt Scratch junior med en klass ettor innan. Hon säger att det är lite läskigt när man själv inte kan, men släpper man på känslan av att man måste ha kontroll, låter det vara ett kreativt kaos och låter sig själv vara sårbar som lärare så finns det mycket att vinna.  

– Den största fördelen jag ser är att barnen vågar vara kreativa på ett annat sätt i den här formen. De tänker och skapar något eget, utan att fundera på vad jag som lärare vill ha, konstaterar Emelie.  

Hennes råd till andra lärare är att våga! Lär tillsammans med barnen och ta hjälp av dem som tidigare har varit i kontakt med programmering.  

– Även om det inte är någon som kan det sedan tidigare så finns det alltid en eller flera som tycker att det är så roligt att de går hem och fortsätter på egen hand. Då kan de få vara experterna nästa lektion! Jag har tagit hjälp av eleverna för att bolla idéer och hitta lösningar på utmaningar i själva programmeringen, berättar Emelie som aldrig har upplevt att någon elev har tyckt att det varit konstigt att hon inte sitter på alla svaren. 

Stolta barn, nöjd lärare och en glad coach 

Lektionen lider mot sitt slut och Emelie uppmuntrar eleverna till att visa upp sina bidrag för tvåorna och treorna i skolan för att inspirera dem till att programmera. Det mottas positivt, de flesta har väldigt gärna velat berätta om sina robotar och visa upp vad de gjort. Att de är stolta över sina idéer är tydligt. Lektionen avslutas med att Daniel tackas av klassen. 
– Tack för att jag fick vara här. Ni är jätteduktiga! Jag är imponerad och det var superkul att få hänga med er, säger Daniel och han ser verkligen ut att ha haft roligt. Innan han lämnar klassrummet får han några high fives och ler stort.